Förlossningsberättelse
Förlossningsberättelse Kejsarsnitt - del 1 (operationen)
Här kommer förlossningsberättelsen från vårt planerade kejsarsnitt. När vi försökte förbereda oss inför vårt planerade snitt så hittade inte vi så många utförliga förlossningsberättelser från just kejsarsnitt och hoppas därför att den här berättelsen kan bidra till mer information om hur processen kan se ut. Vårt snitt genomfördes på BB Stockholm 2022
.
För att det här inte ska bli universums längsta inlägg så är det uppdelat i två delar där den första delen handlar om själva operationen och andra delen om eftervården på BB.
Det finns även en Guide som handlar om förberedelser inför kejsarsnitt här och förberedelser dagarna innan snittet här.
- Ett par dagar innan snittet börjar det bli verklighet på riktigt. Jag var inte rädd eller nervös men det fanns absolut en anspänning. Framförallt för att det var svårt att veta vad som faktiskt väntade.
- Kvällen innan följdes alla instruktioner från BB (fasta, dubbeldusch, ombäddning av säng, borttagning av nagellack, örhängen m.m.). Sedan var det dags att sova. Pirrigt såklart. Speciell känsla att veta att man om några timmar kommer få träffa bebis.
- På morgonen var det fortsatt pirrigt. Mest en förväntansfull känsla men också en nervositet kopplat till att det faktiskt är en stor bukoperation som ska genomgås. Vi packar väskorna och kollar så att allt är med enligt checklistan. Sen åker vi. Eftersom det inte är bråttom på något sätt så är bilresan dit rätt lugn. Vi kör lite peppig musik och åker till BB Stockholm.
- Lite märkligt var det ändå att vara påväg till något så "stort" utan att "känna det i kroppen", inga värkar eller känsla av att det är "på gång". Vi har dock haft en hypad nedräkning inför den här dagen så på något sätt så var kroppen förberedd ändå.
- Vi kommer fram och anmäler oss i receptionen och blir ombedda att slå oss ner i soffan och vänta in en barnmorska som kommer berätta mer. Nu handlar det alltså om timmar. Herregud vad spännande (men också lite nervöst nu).
- När vi sitter i väntsoffan inser vi att vi faktiskt inte vet exakt hur alla stegen under dagen ser ut. Vi tittar lite förväntansfullt på alla som jobbar på BB Stockholm som passerar oss. Sedan kommer det fram en kvinna med skylten "läkare" på sin skjorta. Hon hälsar på oss och berättar att det är hon som ska genomföra snittet och undrar om vi har några frågor. Vilken överraskning, så himla kul att träffa henne, och himla kul att det är en kvinna. (vi hade inte några frågor vid det här laget). Efter en liten stund kommer en barnmorska fram och säger att hon behöver topsa mig för Covid (hade verkligen hoppats på att slippa det för jag tycker det är onice med topsen som ska upp typ en kilometer i näsan men det undkom jag inte). Efter provtagningen visade hon oss till ett litet rum där vi skulle få vara innan vi skulle till operationen.
- Rummet var som ett litet behandlingsrum med två fåtöljer och en säng. Vi fick med oss våra operationskläder och även en ipren och två alvedon som skulle tas inför spinalen. Vi fick även tips från sköterskan om att i god tid gå och låsa in våra väskor i skåp som låg i ett annat rum (för när det sen var dags att gå till op-våningen så behövde vi gå direkt). Hon påminde också om att vi inte skulle glömma telefonerna. Tydligen var det lätt hänt eftersom operationskläderna inte har några fickor och så blir telefonerna inlåsta tillsammans med väskorna. Vi satt ändå i det här rummet i ungefär en timme. Tog lite roliga bilder på oss i kläderna och prata hela tiden om hur vi mådde och kände.
- Sedan var det dags att åka en våning upp till op-avdelningen. Vi blev hämtade av en sköterska och jag fick välja om jag ville åka på sängen eller gå själv och jag valde att gå själv vilket kändes mest naturligt.
- På op-våningen blev vi mottagna av två som stod i den lilla receptionen där uppe. Sedan ställdes vi en liten bit bort med sängen och där satt också ett annat par som väntade på att få rullas in till operationen. En sköterska kom och frågade om allt kändes OK, vilket det gjorde. Jag frågade om det fanns tid att gå på toaletten vilket det gjorde så jag passade på.
- Medan vi stod/satt där ganska nära ett annat par som också väntade så var det lite av en operationer-på-rullande-band känsla. Eftersom vi har en tidigare erfarenhet av en vaginal förlossning så är det oundvikligt att inte jämföra de två olika upplevelserna steg för steg. Men det kommer det skrivas ett helt eget inlägg om.
- Nu var det vår tur att rullas in på operation. Jag fick sitta på sängen och min man gick bredvid. En liten bit in i korridoren låg operationssalen och vi kördes in i ett väldigt upplyst och vitt rum fyllt med olika typer av utrustning och personer.
- Stundens allvar överrumplade oss mer än vi hade väntat. Det blev så påtagligt att den här processen inte på något sätt var "våran" eller något vi styrde över utan att det här är en operation. Att träffa bebis är det fantastiska målet men vägen dit ligger inte i våra händer utan uteslutande i några andras. Vi ska dela den här stunden med några vi känt i ett par minuter. Det var ett stort team (ca 6 personer) och dessutom utbildades blivande barnmorskor (så ytterligare 5 personer) var inne i rummet. För att beskriva rummet så var det väldigt kliniskt, med apparater både till höger och vänster och jag och min säng placerades i mitten av rummet. Min man placerades vid huvudändan och kunde på sätt vara nära.
- Det var ett stort läkarteam (ca 6 personer) och dessutom utbildades blivande barnmorskor (så ytterligare 5 personer) var inne i rummet. För att beskriva rummet så var det väldigt kliniskt, med apparater både till höger och vänster och min säng placerades i mitten av rummet. Min man placerades vid huvudändan och kunde på sätt vara nära mig hela tiden.
- Narkosläkaren var den som höll i taktpinnen. När vi väl rullat in i rummet så presenterade sig läkarteamet för oss lite snabbt och sedan läste narkosläkare upp min journal, bekräftade våra personnummer och gick igenom dagens ingrepp. Sen fick vi ställa frågor. Men vi hade inte riktigt några. Jo en, och det var om vi fick filma/fota men där och då vågade vi inte ställa den. Det kändes som att man avbröt en process som var minituöst planerad. En sjuksköterska hade i uppgift att uteslutande vara nära mig och iaktta mitt mående och "hålla mig i handen". Vi frågade honom tillslut och fick beskedet att det inte var tillåtet att filma men att vi kunde fota lite när bebis kommit ut. (Vi visste på förhand att alla läkarteam gjorde lite och blev lite besvikna men det var som det var.)
- Nu skulle vi sätta spinalen och jag fick instruktioner om att jag skulle sätta mig upp på sidan av sängen. Jag fick en liten pall att ha fötterna på och skulle sen så gott jag kunde böja mig framåt över magen för att kuta ryggen. Första sattes en lokalbedövning och sedan var det dags för spinalen. Jag tog några förberedande andetag och hade fullt fokus på att sitta så stilla jag kunde och kunde också ha ögonkontakt med min man vilket kändes tryggt. Spinalen sattes, det gick snabbt. Jag hann inte tänka allt för mycket, men visst, det var obehagligt (men gjorde inte ont). Det viktigaste var att jag skulle komma ihåg att andas och även sitta så still som möjligt. Det var över på några sekunder och sedan fick jag lägga mig ned.
- Ganska direkt började jag känna att känseln var annorlunda längs med ryggen och benen. Under tiden spinalen skulle kicka in var det dags att torka/tvätta rent min mage och även trimma behåring som låg i närheten av där snittet skulle göras (alltså väntat att man inte kommer renrakad). De satte även katetern efter att jag fått min bedövning vilket var uppskattat från min sida (jag kände absolut ingenting när de satte katetern). Ett skynke sattes upp strax nedanför ovanför magen så att jag inte kunde se magpartiet och nedåt. I taket hänger ganska enorma lampor och jag fick säga till om att de skulle vinklas bort en aning för jag kunde i reflektionen se precis vad som hände med magen. Tanken slog mig att jag hade kunnat följa mitt eget snitt live, och blev lite nyfiken, men landade i att det inte var värt risken om jag skulle bli för överraskad av vad jag såg.
- Det kan vara bra att veta att man är ganska begränsad i rörlighet när man ligger där på sängen. Utöver att man är domnad i större delen av kroppen så ligger man nästan med båda armarna rakt ut för att kunna koppla in utrustning. I ett finger på ena handen sätts en pulsoximeter (för att mäta syremättnad) och i andra handen/armen får du en infart för att kunna ge läkemedel vid behov (t.ex. medicin mot illamående). Du ligger alltså rätt låst. Som jag skrev innan så finns den en sköterska som hela tiden kommer stå bredvid dig för att se till att du har det bra. Till mig sa han att det är toppen med alla maskiner m.m. för att lästa av värden och så vidare men den snabbaste och bästa indikatorn på att något känns fel eller är på gång är jag själv och att jag ska säga till så fort det skulle vara något. Tyckte det kändes väldigt tryggt att ha en sjukvårdpersonal som uteslutande skulle se till så att jag kände mådde bra och kände mig så omhändertagen som möjligt.
- Efter några minuter var jag helt domnad och kunde inte känna något från bröstet nedåt. Det gick att känna att magen rördes men ingen direkt känsla i själva huden/musklerna. Det kändes lite konstigt att inte "känna" i kroppen att jag andades, det var inget motstånd vid andetagen utan de bara skedde. Men man vande sig efter några minuter. Narkosläkaren gjorde ett smärt- och temperaturtest med en nypa och något kallt för att se att spinalen tagit på rätt sätt och kunde bekräfta att spinalen tagit rätt.
- Operationsläkaren tar över och snittet påbörjas och jag är glad att jag känner noll. Jag känner beröring och att det ruckas på men absolut ingen smärta. Operationsläkaren berättar högt vad hon ser och vad de gör och jag tycker det är väldigt spännande att lyssna på. Det är rätt tyst runt omkring samtidigt som det är den del ljud och rörelse ändå. Minuterna känns så långa samtidigt som att det känns som att det går fort. Vi hör att de nu ska plocka ut bebis. Det känns som att det blir helt tyst i rummet och läkaren säger "här har vi en alldeles perfekt liten pojke" och efter några ytterligare sekunder bryta tystnaden av det vackraste ljudet som finns.
- Vi hör att de nu ska plocka ut bebis. Det känns som att det blir helt tyst i rummet och läkaren säger "här har vi en jättesöt liten pojke" och efter några ytterligare sekunder bryta tystnaden av det vackraste ljudet som finns.
- Vår älskade son har anlänt och min man blir den som får honom först i famnen av oss. Vi gråter floder. Det gick inte att hålla sig och vi var helt överrumplade av storheten i stunden. Ett till litet liv som vi skulle få äran att ta hand om. Han skulle följa med hem till oss och bli en del av vår familj. Välkommen älskade lilla liv.
- Han sätts mot mitt bröst och bli alldeles lugn. Han är hur vacker som helst och vi kan inte sluta titta. Han får ligga där en stund och de kollar till att han kommit igång ordentligt med andningen. Vi har önskat sen avnavling och att min man ska få klippa navelsträngen.
- Medan de syr ihop allt så försöker vi hade lite mysigt (så gott det går) och det är himla fint. Det tar kanske 30 minuter att sy ihop, minns inte exakt.
- När det är klart rullas vi ut tillsammans till uppvaket (vilket det kallas även om man varit vaken under sitt snitt). Det är som en större sal med avdelare och där kan vi vara alla tre. En av sköterskorna som varit med under snittet kommer förbi för att kolla om bebis har försökt börja amma. Vilket han hade i vårt fall. En annan sköterska som är ansvarig vid uppvaket kommer och kollar hur jag mår och vilken känsel/rörlighet jag har än så länge.
- Jag var hur törstig som helst efter att ha fastat inför snittet och äntligen fick jag dricka vatten till uppvaket. Än så länge fick jag fortfarande inte äta.
- Med jämna mellanrum kontrolleras känsel i benen, rörelseförmåga, mående samt amning. I början känns det som att jag kunde röra benen och fötterna noll! Men efter någon timme så ser jag att jag kan vicka på foten lite om jag verkligen "tar i" vilket var en intressant känsa i sig. Efter ett par timmar var känseln tillbaka och vi fick äntligen rulla till vårt eftervårdsrum.
- 24 april 2024
•
- Uppdaterad: 16 sep 2024
